Jag skriver detta inlägg om ett nytt liv för det är precis det som hänt mig. 

Inte på något utav ovanstående sätt utan på ett helt annat revolutionerande sätt!

Jag och Richard bestämde oss nämligen för att skaffa en liten knodd. När? Vi hade trott till 2015 någon gång. Men tji fick vi när det gick betydligt snabbare än så, planerad ankomst: 18 september 2014.

Mycket att rodda, många tankar som var tvungna att bearbetas och allt som skulle inhandlas. Vilken tur att vi hade så pass lång tid på oss.

Men så blev det inte den här gången heller. 21 juli har jag idiot ont i ländrygg och lite i mage. Ringer koordinator som vill att jag kommer in för undersökning på östra sjukhuset. Klockan är 12 på natten och Richard är i Hunnebostrand och jobbar, men skulle komma ner efter jag pratat med honom tidigare på kvällen. 

När jag väl är på plats visar det sig att värkarbetet är igång och att jag börjat öppna mig för förlossning. 

Paralyserad om ensam som jag då var får jag reda på att jag måste stanna över natten med dropp som förhoppningsvis ska bromsa värkarna.

Richard kommer till sjukhuset runt 02.00 och där ligger jag och har ont medans han sitter vid min sida sovandes i en fatboy.

Efter några få timmars sömn vaknar jag och inser att allt känns precis som det gjorde kvällen innan. Droppet har inte hjälpt. Vi förstår sakta men säkert att de ville att kortison sprutorna som ska ges med 24 timmars mellanrum för att hjälp fostrets lungor mogna skulle hinna verka. Och att vi nog skulle ligga där tills jag fått andra sprutan. När läkaren sedan kommer in på morgonen kläms och känns det på mig konstaterar att fostret fortfarande ligger i säte men att det inte förflyttats sig ner. Efter konstaterandet att jag har öppnat mig mer tas beslutet att det är dags för ett akut kejsarsnitt. 

De rullar in mig till operationssalen och det är då jag inser vad som är påväg att hända. Det brister helt för mig, tårarna sprutar, folk drar i mig och sticker mig med nålar. Richard sitter bredvid mig hela tiden och försöker lugna ner mig. Jag trodde aldrig att jag skulle reagera så starkt som jag gjorde men allt blev alldeles för mycket på alldeles för kort tid. 

Lilleman föddes 10.21 och 30 minuter senare var jag ihopsydd och påväg ner till uppvaket där jag fick ligga i 3 timmar innan bedövningen i benen släppte. 

Lilleman var verkligen liten, 8 veckor för tidigt var vi oroliga för hur mycket lungorna hade utvecklats. Infon vi fick var att allt var bra med honom, han behövde inte ha någon andningshjälp men hade lite svårt att hålla temperaturen så han fick ligga på vattenmadrass i några dagar.

Dagen efter förlossningen fick vi flytta till mölndalssjukhus eftersom de ansåg att lilleman inte var tillräckligt "sjuk" för att ligga kvar på östra. Jag fick ett rum på BB på mölndalssjukhus och två våningar upp skulle lillkillen ligga. 

Efter några sjukt omtumlande dagar fick jag åka hem eftersom jag inte fixade att hänga på BB längre. Jag kom hem men sov inte bättre för det. Kan ju vara pågrund av värmen, men senare kom de fram att jag fått en infektion. Där är jag nu, nu inatt är första natten jag sovit nästan hela natten utan att behöva gå upp och ta värktabletter. 

Infektionen tar lång tid på sig att lägga sig och jag har varit ett riktigt vrak de senaste dagarn då tårarna bara sprutar och allt känns eländigt. Men nu hoppas jag innerligt att den är på väg bort och ska lämna lite prover till läkaren idag för att se om det är påväg åt rätt håll.

Lillkillen kommer få bo på neonatalavdelningen på mölndalssjukhus i några veckor medans han växer till dig. Förhoppningsvis får vi ett familjerum nästa vecka då vi kan bo på avdelningen tillsammans med honom. Sen efter det är det hemsjukvård som gäller fram tills det att han kan äta utan sondmatning. 

Vi har haft tur med allt. Vår pojke mår bra han har andats av sig själv sedan han föddes och har inte strulat på andra sätt heller.

Hoppas att det håller i sig så vi blir stora o starka allihopa.