En dag i taget

Lite mer än tre månader har gått sedan en liten kille med stark vilja kom in i mitt liv. I början kändes det som om att han aldrig skulle växa och bli stor, med stor menar jag lite större.
Det har tagit tid, men han växer på dig och utvecklas sakta men säkert. Snart passeras 5kg gränsen.
Jag är så oerhört tacksam för hur bra allting har gått för oss. Hur stark han varit och hur fantastisk neonatalvården i Sverige är.
Jag har tidigare nämnt att jag inte haft samma rätt att känna den sorg som många prematurmammor känner i början. Våran tid på sjukhus var aldrig av kritisk sort utan bara för att han skulle få växa på sig. Jag har släppt den känslan nu, lika så har jag slutat känna skuld gentemot lilleman för att han fick en sån tuff start i livet.
Jag har nu gått med i "prematurförbundet Västra Götaland" och jag fick också hem prematurbandet som jag med stolthet kommer bära. 






Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Pyran

Välkommen in i värmen!

RSS 2.0