Låter som en gris när han ligger o knorrar, inte för att det kanske intresserar er, men mitt liv kretsar runt barnbajs o snorkråkor just nu.

För övrigt skulle jag behöva lite umgänges stimulans, fick besök av Angela igår och fick lite massage. Idag är ryggen stel som jag vet inte vad, så förhoppningsvis så släppte det lite iaf.

Roligare än såhär blir det inte för tillfället! 

Men det jag tycker är allra roligast är när jag börjar snoka runt på folk. Alla gör det, ingen vågar erkänna det.

Alldeles nyss va jag in o kollade lite på gamla klasskamrater från högstadiet. Det är roligt att se vad dom sysslar med nu och hur deras liv ser ut. 

Ibland önskar jag att jag hade lite bättre kontakt med en del gamla klasskompisar, både från högstadiet och från gymnasiet. 

Jag får väl helt enkelt ta att komma ihåg det till nästa liv :) 

Lilleman gör stora framsteg, nu kör vi amning på heltid och hoppas på att sonden kan försvinna i slutet av den här veckan som kommer. Sen är det nog utskrivning som står på schemat och om snart 3 veckor ska han ju födas på "riktigt".

Vi försöker få Mira att välkomna nyaste familjemedlemmen. Det går sådär, hon är oerhört fundersam över vad det är för liten krabat som ligger o låter en massa o luktar skumt.

Men hon blir mer o mer nyfiken för varje deg, så det är bra.

Framstegen är små, men ändå jätte stora och fortsätter det i den här farten så blir vi förhoppningsvis utskriva inom två veckor.

Om fyra veckor har jag tillåtelse att börja röra lite mer på mig också. Just nu får jag inte göra något tungt eller något som är mer ansträngande än en promenad pga operationen.

Jag har ju anmält mig till varvet i vår och igår kom en uppladdningstidning hem i brevlådan. Känner verkligen för att komma igång med träning igen. 

Fyra veckor till... 

Det klassiska höteborgsregnet har också kommit tillbaka. Inte för att jag klagar, jag sitter ändå bara inne just nu.

Lilleman måste växa på sig lite mer innan det är läge att ta med honom ut i stora världen.

Tur att netflix finns o att jag kan plöja igenom några serier där. Plus att jag måste se sista säsongen av true blood.

Just nu är det The Killing som gäller, senaste säsongen (säsong 2) var i det segaste laget, men ska hoppa på säsong 3 nu o hoppas på att den ska vara lite bättre. 

Jag vet att jag inte har någon som helst rätt till att tycka synd om mig själv eller tycka synd om min familj som jag nu har.

Vi har haft en otrolig tur och inte alls behövt spenderat så många veckor på sjukhus som många andra nyfödda barn och deras föräldrar får.

Men eftersom jag bara kan utgå ifrån mig själv, hur min upplevelse har varit och mina känslor och tankar för vad som har hänt är ibland oerhört svårt för mig att hantera.

Känslorna får liksom inte plats. Det har varit en del dagar som varit fyllda av tårar. Inte för att jag varit ledsen eller orolig, utan mer känslan av att inte kunna kontrollera något. 

Jag jobbar på mina känslor och sedan vi kom hem från neonatalavdelningen har det känts bättre och bättre. 

Här har jag inga andra föräldrar som har legat inne 3 månader på sjukhus. 

Här hemma får jag tycka lite synd om mig själv och Lilleman utan att känna dåligt samvete för hur andra har det.

Jag skriver detta inlägg om ett nytt liv för det är precis det som hänt mig. 

Inte på något utav ovanstående sätt utan på ett helt annat revolutionerande sätt!

Jag och Richard bestämde oss nämligen för att skaffa en liten knodd. När? Vi hade trott till 2015 någon gång. Men tji fick vi när det gick betydligt snabbare än så, planerad ankomst: 18 september 2014.

Mycket att rodda, många tankar som var tvungna att bearbetas och allt som skulle inhandlas. Vilken tur att vi hade så pass lång tid på oss.

Men så blev det inte den här gången heller. 21 juli har jag idiot ont i ländrygg och lite i mage. Ringer koordinator som vill att jag kommer in för undersökning på östra sjukhuset. Klockan är 12 på natten och Richard är i Hunnebostrand och jobbar, men skulle komma ner efter jag pratat med honom tidigare på kvällen. 

När jag väl är på plats visar det sig att värkarbetet är igång och att jag börjat öppna mig för förlossning. 

Paralyserad om ensam som jag då var får jag reda på att jag måste stanna över natten med dropp som förhoppningsvis ska bromsa värkarna.

Richard kommer till sjukhuset runt 02.00 och där ligger jag och har ont medans han sitter vid min sida sovandes i en fatboy.

Efter några få timmars sömn vaknar jag och inser att allt känns precis som det gjorde kvällen innan. Droppet har inte hjälpt. Vi förstår sakta men säkert att de ville att kortison sprutorna som ska ges med 24 timmars mellanrum för att hjälp fostrets lungor mogna skulle hinna verka. Och att vi nog skulle ligga där tills jag fått andra sprutan. När läkaren sedan kommer in på morgonen kläms och känns det på mig konstaterar att fostret fortfarande ligger i säte men att det inte förflyttats sig ner. Efter konstaterandet att jag har öppnat mig mer tas beslutet att det är dags för ett akut kejsarsnitt. 

De rullar in mig till operationssalen och det är då jag inser vad som är påväg att hända. Det brister helt för mig, tårarna sprutar, folk drar i mig och sticker mig med nålar. Richard sitter bredvid mig hela tiden och försöker lugna ner mig. Jag trodde aldrig att jag skulle reagera så starkt som jag gjorde men allt blev alldeles för mycket på alldeles för kort tid. 

Lilleman föddes 10.21 och 30 minuter senare var jag ihopsydd och påväg ner till uppvaket där jag fick ligga i 3 timmar innan bedövningen i benen släppte. 

Lilleman var verkligen liten, 8 veckor för tidigt var vi oroliga för hur mycket lungorna hade utvecklats. Infon vi fick var att allt var bra med honom, han behövde inte ha någon andningshjälp men hade lite svårt att hålla temperaturen så han fick ligga på vattenmadrass i några dagar.

Dagen efter förlossningen fick vi flytta till mölndalssjukhus eftersom de ansåg att lilleman inte var tillräckligt "sjuk" för att ligga kvar på östra. Jag fick ett rum på BB på mölndalssjukhus och två våningar upp skulle lillkillen ligga. 

Efter några sjukt omtumlande dagar fick jag åka hem eftersom jag inte fixade att hänga på BB längre. Jag kom hem men sov inte bättre för det. Kan ju vara pågrund av värmen, men senare kom de fram att jag fått en infektion. Där är jag nu, nu inatt är första natten jag sovit nästan hela natten utan att behöva gå upp och ta värktabletter. 

Infektionen tar lång tid på sig att lägga sig och jag har varit ett riktigt vrak de senaste dagarn då tårarna bara sprutar och allt känns eländigt. Men nu hoppas jag innerligt att den är på väg bort och ska lämna lite prover till läkaren idag för att se om det är påväg åt rätt håll.

Lillkillen kommer få bo på neonatalavdelningen på mölndalssjukhus i några veckor medans han växer till dig. Förhoppningsvis får vi ett familjerum nästa vecka då vi kan bo på avdelningen tillsammans med honom. Sen efter det är det hemsjukvård som gäller fram tills det att han kan äta utan sondmatning. 

Vi har haft tur med allt. Vår pojke mår bra han har andats av sig själv sedan han föddes och har inte strulat på andra sätt heller.

Hoppas att det håller i sig så vi blir stora o starka allihopa.