Börjar i kaos med en massa skrik, men lite käk o en baj så leker livet igen.

Det är stökigt att åka iväg samtidigt som det verkligen behövs eftersom jag känner mig rätt isolerad emellanåt.

Om två veckor slutar R i hunnebo och börjar jobba i stan istället. Känns bra, även om det innebär att han kommer jobba mycket kvällar. Han kommer iaf vara hemma mer på nätterna, rättare sagt.. Alla nätter :)

Det har tagit tid, men han växer på dig och utvecklas sakta men säkert. Snart passeras 5kg gränsen.

Jag är så oerhört tacksam för hur bra allting har gått för oss. Hur stark han varit och hur fantastisk neonatalvården i Sverige är.

Jag har tidigare nämnt att jag inte haft samma rätt att känna den sorg som många prematurmammor känner i början. Våran tid på sjukhus var aldrig av kritisk sort utan bara för att han skulle få växa på sig. Jag har släppt den känslan nu, lika så har jag slutat känna skuld gentemot lilleman för att han fick en sån tuff start i livet.

Jag har nu gått med i "prematurförbundet Västra Götaland" och jag fick också hem prematurbandet som jag med stolthet kommer bära. 

Är ganska nöjd med tanke på att det är fjärde grejen jag virkat.

Nu ligger jag i sängen med en snarkande bebis bredvid mig och tittar på Seahawks-cowboys. Det är det bästa med söndagar!