Detta är något som jag jobbar på att lära mig varje gång jag är ute.

När jag blev dålig i knät slopade jag pulsklockan, egentligen va det bara för att jag blev så frustrerad när jag insåg hur sakta det gick för mig.. och hur dåligt jag var tränad.

Så sedan i mars då jag på allvar kunde börja löpträna lite smått har jag mest sprungit på känsla, visst har jag haft löpappar som dokumenterat hur fort det gått, men ingen pulsklocka som stressar mig om att det går för fort och som hånar mig för min dåliga kondis.

Igår och idag har jag varit ute o sprungit, på känn. Ja, jo iPhonen va såklart med men ingen stress.. När jag har hundarna med blir det också lättare att anpassa tempot eftersom man inte ska pressa dom för hårt heller.

Det går bra, det känns fritt och det är roligt!

Vaderna är stela idag, inte så konstigt efter 1,1 mil på 2 dagars löpning på tårna.

Men jag är glad, glad över att äntligen kunna springa!

Så det kanske är dags att börja med pulsklockan igen när jag kommer hem.